Redan som barn var Hasse en riktig illbatting. Om man nu ska tro på allt han berättade, vilket jag väljer att göra eftersom det blir roligare så.
Han hade förstås en del läromästare på gatan, större grabbar som lät honom vara med för att det roade dem. De kunde till exempel tutta på en kinapuff och slänga ner den i en postlåda för att sen dra iväg på sina cyklar som skott, medan den lille Hans stod kvar för att se vad som skulle hända. Varpå han givetvis fick ta första stöten när en tvärförbannad granne rusade ut för att beskåda sin söndersprängda låda.
Så kan det gå om man är liten och blåögd. Men Hasse lärde sig själv att göra sprängmedel med olika kemikalier som han pressade ner i rör. Det var inte bara han, utan sånt experimenterades det med runt om i pojkrum, uthus och källare. Och det var roligt ända tills en av kompisarna dessvärre råkade spränga ihjäl sig.
Andra hyss var mer oskyldiga. En vinter då det var mycket snö ville han åka kälke från taket, men mamman sa stopp. Inget kul, tyckte Hasse och låste in henne på toan. Sedan åkte han från taket medan mamman hängde ut genom fönstret och vrålade på honom.
Ja, stackars mamma. Hans verkar ha saknat en del spärrar, så det blev morsan och storasyrrorna som fick hålla efter lillgrabben.
En annan skröna som karln berättade var om när mamman sov middag på kökssoffan och Hasse knöt ett långt snöre om hennes stortå. Han kröp tyst in under soffan och vrålade sen: ”Mamma! Hjälp!” Mamman rusade upp och satte iväg för att leta efter den lille nödställde stackaren. Men han låg ju under soffan med ett snöre som löpte iväg med den yrvakna kvinnan. Tills han grep tag i snöret och hon stöp som en fälld oxe ute i hallen.
Det är inte alltid så gulligt med barn.
