Att spela spel är inget för mig. Särskilt tärningsspel tycker jag är jobbiga, för det enda man kan hoppas på är turen att tärningen ska rulla ens väg. Jag vill ha kontroll. Ska det vara spel ska det antingen vara kunskapsspel av typen TP eller något mer rafflande som bordshockey.
En del spel blir också för långrandiga och då tappar folk till slut bara tålamodet, börjar zappa på teven eller går och diskar. Det är också ganska misslyckat.
Om barn ber mig att spela brukar jag säga att jag inte kan, att jag har någon sorts fel i kasthanden. Tärningen bara hoppar iväg och rullar jämt ner på golvet. Och väl där, under bordet så blev det förstås en sexa. Hur kul är det? Att få sex under bordet menar jag. Hamnar den någon gång uppe på bordet är det en försmädlig etta eller möjligen en tvåa.
Jag vet inte vad jag har fått den här aversionen mot spel från. Kanske har jag fått stryk av fel person för många gånger och det har rubbat balansen i vår nära relation. Hon brukar säga att jag är rädd att förlora, vilket jag förnekar fast det kanske ligger något i det. Jag menar, hon får ju inte komma i överläge bara på grund av hur en tärning råkar rulla.
1 kommentar
08 februari 2009 kl 22:07
Du kan ju prova med att ha sex på bordet.
Jag har svårt att tänka mig att någon börjar Zappa då.
PD.