När byarna var för trånga, så kor, får och getter inte fick plats bland alla slåtterängar och åkrar, utvecklades fäbodsystemet. Man röjde upp en glänta en bit ut i skogen och byggde där en liten stuga att sova i och ett fähus för djuren.

I fäboden fick sedan oftast en piga eller någon yngre familjemedlem hålla till under sommaren och ta hand om djuren. Djuren gick på dagarna lösa i skogen och åt av vad de hittade där.

Här är ett par av Dalarnas fäbodar, som de ser ut i dag. Den första fungerar som fritidsboende för dagens urbaniserade människor, den andra tillhör Friluftsfrämjandet och används uppenbarligen inte så mycket.

Jag kan inte avhålla mig från att visa dessa skogs- och myrdoftande foton från min vandring härom dagen. Håll till godo:

Vi som inte behöver åka 113 kilometer upp i luften för att bli klokare, utan gör våra upptäckter här på jorden, har ett myller av vägar att välja mellan. Det har jag blivit varse under den senaste veckan, då har jag skaffat hem kartor över de vandringsleder som finns i kommunerna Borlänge, Ludvika, Gagnef och Vansbro. Det visar sig finnas mil och åter mil av stigar runt om i våra skogar som entusiaster har kartlagt åt oss.

Bara Gagnefs kommun har 48 mil vandringsleder! Därtill sex raststugor, 31 slogbodar (kojor som är öppna på ena sidan), 12 kolarkojor och 14 enkla vindskydd. Helt fritt att utnyttja för den som vill. Och det gör jag.

Bilden här ovanför kommer från naturstigen vid Göljån, nedanför Fulufjäll. Där gick jag förra året. I år har det blivit en vandring i Grövelsjöfjällen och ett antal utflykter i skogarna runt Borlänge. Så sent som i går traskade jag närmare en mil i den ljumma sensommaren.

Att vandra i fjällen är ju en fantastisk upplevelse, med de vyer och omväxlande väder man kan få uppleva. Men jag tycker nog att skogsvandringar är nog så spännande. Eller, ”spännande” är kanske inte rätta ordet. Men det är skönt. Skönt att röra på sig i lagom takt, skönt att få dra i sig skogsluften med alla dess dofter, skönt att koppla bort alla måsten och borden som finns där hemma. Och så är det skönt att vila efteråt.

Det här är något jag vill rekommendera alla. Jäktade stadsbor, de som hela tiden fastnar vid data- eller TV-skärmar eller nervöst väntar på en uppskjutning. Kliv ut och vandra på jorden en stund.

Fulufjäll, DN, SvD

Börja med att klicka på den vackra bilden här ovanför. Om allt går som det ska kommer då skön musik att börja spelas i dina högtalare. (Ett nytt fönster eller flik öppnas nog också, men bläddra tillbaka hit.) Läs sedan vidare:

Visst vore det underbart att få resa bort till något ställe långt borta i en exotisk miljö. Att njuta av goda måltider och fantastiska scenerier. Kanske sitta vid ett bord med vit duk och rött vin, efter en heldag på ett spa med behandling med både den ena och den andra konstiga metoden. Säkert skulle det vara underbart. Skulle jag tro, fast jag aldrig varit med om det.

Nog skulle man i alla fall lätt kunna få det att låta som vore det höjden av njutning, om man ville det. Lyxigt ska det vara och därmed helst rätt så dyrt, så man kan berätta om det för vänner och bekanta sedan med det där lite nonchalanta tonfallet:

- Visst, ser du. Inget går upp mot en supé i Toscana på våren, efter en kvällspromenad i cypresslunden. Visst har du smakat färsk sparris?

Och då ska den andra se lite så där lagom avundsjuk ut och erkänna att han inte har det. Sedan spelar det inte så stor roll om jag verkligen tycker om sparris eller om hotellrummet egentligen var rätt sunkigt. För mission accomplished i alla fall. Resan var värd sitt pris genom att höja mitt värde i statustabellen. Tre steg upp!

Fast nu råkar ju undertecknad vara av en mer ödmjuk natur, så jag bryr mig inte så mycket om statusfrågan. Därtill är jag ganska så förståndig med pengarna, så det blir sällan några utsvävningar av det överdådiga slaget. Eller för att säga som det är så har jag väl inte råd heller.

Men sån tur då att jag har upptäckt andra njutningar i livet! Sådana som inte kostar skjortan, slipsen och undertröjan, utan kan klaras av även av folk med tunna plånböcker. Om även du försöker hålla i pengarna, men ändå vill njuta av livet ska du här få ett tips!

Efter en lång dag med fötterna nedstuckna i ett par skyddsskor finns det knappast något som går upp mot ett – fotbad! Jag behöver inte beskriva för dig hur fötterna ser ut, känns och luktar (!) efter att ha vistats i detta ogästvänliga utrymme i nio långa timmar och dessutom blivit utsatta för trampandet på ett stenhårt betonggolv. Det borde lätt gå att föreställa sig både plågan och den befrielse det är att bara få ta av sig sina gamla Jalas-skor med stålhätta.

Att dessutom få sänka ner de stackars fossingarna i ett varmt bad, smaksatt med ett par matskedar fotsalt, är en ren njutning. Tänk dig pirret som vandrar långt upp efter benen när värmen sprider sig och muskler och senor mjuknar. Har man dessutom varit förutseende nog att sätta sig bekvämt och tagit med sig en tidning, ett korsord eller en bok, kan man bli sittande så tills vattnet kallnat.

Detta är en billig och säkert också nyttig njutning som jag tror är ganska bortglömd. Prova själv, kära läsare. Själv brukar jag avrunda behandlingen med filning, frottering och smörjning – vilket härmed också rekommenderas. Sedan är fötterna som nya igen.

Det hela tar väl femton minuter och kostar inte mer än någon krona (varmvatten och salt). Tänk hur många fotbad du kan få för en resa till Toscana!

Är musiken slut nu? Stycket var Can You Feel the Love Tonight (från filmen Lejonkungen), framförd av Earl Rose.

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10

Att spela spel är inget för mig. Särskilt tärningsspel tycker jag är jobbiga, för det enda man kan hoppas på är turen att tärningen ska rulla ens väg. Jag vill ha kontroll. Ska det vara spel ska det antingen vara kunskapsspel av typen TP eller något mer rafflande som bordshockey.

En del spel blir också för långrandiga och då tappar folk till slut bara tålamodet, börjar zappa på teven eller går och diskar. Det är också ganska misslyckat.

Om barn ber mig att spela brukar jag säga att jag inte kan, att jag har någon sorts fel i kasthanden. Tärningen bara hoppar iväg och rullar jämt ner på golvet. Och väl där, under bordet så blev det förstås en sexa. Hur kul är det? Att få sex under bordet menar jag. Hamnar den någon gång uppe på bordet är det en försmädlig etta eller möjligen en tvåa.

Jag vet inte vad jag har fått den här aversionen mot spel från. Kanske har jag fått stryk av fel person för många gånger och det har rubbat balansen i vår nära relation. Hon brukar säga att jag är rädd att förlora, vilket jag förnekar fast det kanske ligger något i det. Jag menar, hon får ju inte komma i överläge bara på grund av hur en tärning råkar rulla.

Så här är det:

Minimikrav

Du skall vara ung och välutbildad,

ha 40 års erfarenhet,

ha social kompetens,

vara stresstålig och positiv,

kunna ha många bollar i luften,

vara outslitlig och ogift/barnlös,

ständigt glad och älskvärd.

Gärna vara född/gift/skild, rik och utan lönekrav.

Samt gärna en smula urringad.

Jag söker nytt jobb. Inte för att det är av nöden tvunget, men för att jag har kommit till den punkt i livet då det börjar vara dags att gå vidare, om jag inte ska bli kvar vid min spånbinge hela livet.

Därmed slipper jag gå till Arbetsförnedringen och visa att jag har sökt fjorton jobb varje vecka. I stället väljer jag bara ut de jobb som jag verkligen skulle vilja ha och dessutom kunna klara av. Jag bläddrar bland platsannonser på Af, Poolia, Monster och allt vad de heter och plockar upp de som passar mig. Men det är inte många, för jag är lite kräsen.

Det ska inte vara för långt bort. Inte för enkelt, för då tröttnar jag snart. Inte för svårt så jag kanske går in i väggen. Det får inte vara en arbetsgivare som man skulle skämmas för, som Försäkringskassan eller Kronofogden. Inte för dåligt betalt, för då kan jag lika gärna fortsätta på verkstan.

Och sen kommer förstås frågan om nu de, arbetsgivarna, skulle vilja ha mig. När man läser en del annonser kan man fråga sig om de verkligen vill ha en människa över huvud taget. För det kan låta så här – i verkliga annonser:

”Som person är du driftig, ansvarstagande och positiv. Då arbetet innebär mycket kundkontakt ser vi gärna att du behärskar svenska i tal och skrift men personliga egenskaper är avgörande.” (Ett sommarvikariat som lastbilschaufför på Posten.)

”Du som söker har många års erfarenhet inom yrket och är mycket noggrann och självgående. Du har även en stor förmåga att kunna möta olika människor i olika situationer. Pga. närkontakter är det viktigt att du hanterar svenska språket i tal som skrift.” (Lokalvårdare, bemanningsföretag.)

”Som person bör du vara noggrann, ha bra ordningssinne, vara självgående, van att ta ansvar och behärska svenska i tal och skrift. Du bör även vara van vid fysiskt arbete då många arbetsmoment består av tunga lyft och rörelser. Vi vill att du ska vara punktlig, stresstålig och samarbetsvillig med god initiativförmåga.” (Bilvårdstekniker.)

Jag vill inte undervärdera de här jobben eller de som gör dem, inte alls. Men om man nu ska kunna perfekt svenska, vara driftig och ha servicekänsla i alla jobb, var ska de då vara som inte har det? De som inte kan böja sig åt alla håll.

Nu vill justitieministern stifta en lag för att hindra äldre (män) att ta kontakt med yngre (flickor) via nätet ”i avsikt att inleda en sexuell förbindelse”. Jag som själv har en dotter som just börjar hitta ut i nätets underbara värld, som just har skaffat e-postadress och dessutom startat en blogg, jag kan väl medge att jag sympatiserar med Beatrice Ask i försöket att blockera bort de ”fula gubbarna”.

Men jag tror ändå att det kan bli svårt att få en sådan lag att fungera. Främst för att gränsdragningsproblemen blir så svåra. Hur ska man kunna bevisa syftet med en handling, när saken ska prövas inför domstol? Och hur drar man gränsen när det gäller förbindelser mellan tonåringar, där den ena råkar vara under femton? Kanske bara de mest uppenbara fallen går att sätta dit och är det i så fall en avskräckande lag? Tillåt mig vara skeptisk. Vi föräldrar får nog fortfarande hålla koll på våra barn och lära dem att det finns folk där ute som luras. Hur svårt och tråkigt det än är att ständigt vara misstänksam.

Men jag kommer att tänka på en jobbarkompis, vi kan kalla honom Reine, som satt vid datorn och surfade runt en dag då det var lite att göra. Vi andra upptäckte att han var inne på hemsidor med bilder på tonårstjejer och någon skrattade rått och menande: – Jaså, Reine! Vad kollar du på då? Hehehe!

Snabbt fick Reine förklara att det var hans egna döttrars bloggar och att han måste läsa dem för att det var enda sättet att få veta vad de höll på med. Nu hade han upptäckt, till exempel, att den äldsta dottern som jobbade på annan ort skulle flytta hem igen. Sådant berättade de på bloggen, medan farsan var den sista som fick veta. De privata sakerna finns alltså på nätet till allmän beskådan, hur sjukt det än kan låta.

Så är det lite för mig och min sambo också. I vardagen hinner hon och jag oftast bara prata om vad vi ska ha till middag och när vi ska uppvakta svärmor på födelsedagen och andra praktiska spörsmål. Ibland berättar vi också för varandra hur dagen har varit på jobbet och barnen berättar hur det var i skolan. Men där stannar det oftast. Djupare går man sällan en vanlig arbetsvecka eller ens under helgerna, då det oftast också är en massa saker inplanerade.

Men nu har hon ju mina bloggar! Så nu kan hon dels läsa här vad jag går runt och filosoferar över när hjärnan bara snurrar på, som den alltid gör. Dels kan hon läsa på min andra blogg om vad jag tycker om de politiska händelserna i vår värld. Vill hon veta vad jag tänker på kan jag bara säga: -Läs min blogg, älskling!

Förresten ska jag inte bara skylla på tidsbrist. Det är helt enkelt svårt för en del av oss att släppa fram de innersta känslorna och de existensiella funderingarna på kommando. Därför kommer de nog inte heller att hamna på bloggen heller, utan de susar väl omkring där i bakhuvudet under dagen, klarnar till just när man ska somna och grasserar sedan fritt i drömmen. Riktigt vad som rör sig i huvudet i det läget, när man skruvat ner allt medvetande till ett minimum, det vet inte ens jag. Tänk om man någon gång kunde konstruera en apparat som förmådde spela in detta mitt innersta brus, översätta det till ord och sedan skriva ner det. En våt dröm för FRA, kanske.

Vilken skräck. Den bloggen skulle jag inte ens vilja läsa själv.

Redan som barn var Hasse en riktig illbatting. Om man nu ska tro på allt han berättade, vilket jag väljer att göra eftersom det blir roligare så.

Han hade förstås en del läromästare på gatan, större grabbar som lät honom vara med för att det roade dem. De kunde till exempel tutta på en kinapuff och slänga ner den i en postlåda för att sen dra iväg på sina cyklar som skott, medan den lille Hans stod kvar för att se vad som skulle hända. Varpå han givetvis fick ta första stöten när en tvärförbannad granne rusade ut för att beskåda sin söndersprängda låda.

Så kan det gå om man är liten och blåögd. Men Hasse lärde sig själv att göra sprängmedel med olika kemikalier som han pressade ner i rör. Det var inte bara han, utan sånt experimenterades det med runt om i pojkrum, uthus och källare. Och det var roligt ända tills en av kompisarna dessvärre råkade spränga ihjäl sig.

Andra hyss var mer oskyldiga. En vinter då det var mycket snö ville han åka kälke från taket, men mamman sa stopp. Inget kul, tyckte Hasse och låste in henne på toan. Sedan åkte han från taket medan mamman hängde ut genom fönstret och vrålade på honom.

Ja, stackars mamma. Hans verkar ha saknat en del spärrar, så det blev morsan och storasyrrorna som fick hålla efter lillgrabben.

En annan skröna som karln berättade var om när mamman sov middag på kökssoffan och Hasse knöt ett långt snöre om hennes stortå. Han kröp tyst in under soffan och vrålade sen: ”Mamma! Hjälp!” Mamman rusade upp och satte iväg för att leta efter den lille nödställde stackaren. Men han låg ju under soffan med ett snöre som löpte iväg med den yrvakna kvinnan. Tills han grep tag i snöret och hon stöp som en fälld oxe ute i hallen.

Det är inte alltid så gulligt med barn.

Jag har tidigare (1 2) presenterat Hasse för er, min före detta jobbarkompis. Det finns mer att berätta.

Han var lite kriminell, Hasse. Jag tror inte att han berättade allt för oss, för en del saker skämdes nog till och med han för. Men han var ju inte hämmad precis, så det kom ju fram ett och annat vid fikabordssnacket.

Dels brände han ju sprit hemma, men det var nog mest för husbehov. Problemet med det var nog främst att han – då tillgången var så stor – drack långt mer än vad som var bra för honom. Ibland kom han riktigt bakfull till jobbet och var då en bedrövlig syn, som vi ju är i det tillståndet. Han berättade en gång om hur han varit på bäverjakt till skidor med en jaktkompis i samma eländiga skick. Kallsvettig och matt drog han sig fram i djupsnön och kollapsade nästan när de äntligen var tillbaka vid bilen.

Där tyckte vi nästan synd om honom. Men egentligen fick han väl skylla sig själv, eller hur?

Tillbaka till Hasses kriminella belastning. Han åkte dit en gång och ställdes inför rätta för häleri, tror jag det var. Det var någon som stulit något och så skulle Hasse försöka sälja det vidare. Det var nog inte första gången, men nu åkte han dit och fick visst villkorlig dom.

En annan gång körde han för fort. Ja, det gör vi väl alla ibland, men Hasse lyckades på något sätt göra det till ett riktigt brott det också. För när han upptäckte att det var en poliskontroll längre fram på vägen, då saktade han inte skuldmedvetet ner och hoppades att de skulle ha missat att mäta hastigheten, som väl de flesta skulle ha gjort. Nej, Hasse stampade gasen i botten!

Han drog förbi snutarna som en pil och innan de hann in i sina bilar för att ta upp jakten hade han redan svängt av in till sitt bostadsområde, parkerat, rusat in, låst dörren och fällt ner persiennerna. Sedan satt han väl där med bultande hjärta och hoppades att de inte skulle ha hunnit ta registreringsnumret.

Den gången hade han tur. Snutarna måste ha blivit helt perplexa.